och så sjönk jag djupare i jordens lera, varje steg
genomborrade en ny gång med sina förgreningar, jag leddes
långt bort från mig själv, kände inte mer jorden skälvande
gelet darrande skrift, varje steg fick mig att glömma
att jag inte offrade förgäves till minne av stenen
och regnmänniskorna, de gudlösa vädrar jag, alltid känner lukten
i vinden när de trampar åkern, gå över den svåra gränsen av luft och
vatten, igen med grov jord på tårna, i dessa ögon varet och molnen
de fylls av vinden, vattnet rinner i ansiktet
de andas dugget glupskt, jag avlägsnar och förenar mig
det förvandlar mig till något annan, varje steg lämnar ifrån sig
att pennan måste göra köttet måste, mist natten
och de där oförskrämda, de skrattar så
så skrattar de
sprudlande
sprudlande
Sama alkutalven valo
16 tuntia sitten
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti