spekulation nr. 4

Blåsiga fuktiga askar, förfallna staket mot granarna.
Man fick vänta länge på regnet, jag är trogen mina laster.

Hör du suset, känner du längtan efter Pangaia.
Du gläntar på det gyllene skrinet, mikrober rör sig som vinden.

I störningar av vidgad medvetande kvarstår kärnmedvetandet,
säger Damasio och jag hörde rösten igen:
Själens dallring kan läka den skadade vävnaden.

Men smärtsamt ser de döda på oss
som smärtsamt bär ett märke i pannan.
(allt rinner förbi dig, gällt och stökigt)