Min farfar Olof som var författare, förutom sedan senare även professor i litteratur, är kanske den som haft största inflytande på mitt "val" att bli författare. Han helt enkelt levandegjorde för mig såväl världslitteraturens klassiker som de finlandssvenska modernisterna och de svenska fyrtiotalisterna och mycket annat i den svenska litteraturen. Min farmor Mona (Leo), som var både bildkonstnär och författare förutom att hon hade en dockteater, öppnade å sin sida bl.a. sagornas och myternas värld för mig. Min far var journalist, och publicerade en diktsamling (Natt för fega) i sin ungdom. Min mor var hushållslärarinna, hemma från Varkaus. Min morfar var smed och min mormor sömmerska. Hemma hos dem hittade jag i dryga tioårsåldern bl.a. Martta Salmela-Järvinens memoarer i flera delar, speciellt skildringen av barndomen i ett gånget och materiellt mycket fattigare Finland var en stor läsupplevelse då. De litterära förebilderna har växlat. Till dem hörde vid något skede PärLagerkvist, Harry Martinsson, Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren. Sedan har det blivit utvikningar åt en massa olika håll, till Latinamerika, till Octavio Paz bland annat, och till äldre arabisk poesi, och indisk, och kinesisk och till en del japansk. Många profiler inom rockmusiken har också i perioder satt sin prägel, bl.a. Dylan, Cohen, Jim Morrison, Nico, Lou Reed m.fl. Under Fenixtiden blev svenska poeter i kretsen kring Guru Papers och Vesuvius aktuella, främst kanske Eric Fylkeson, Per-Erik Söder och Bruno K. Öijer. Något senare, med punkvågen, kom låtskrivaren och sångaren Joakim Thåström in, med en energi och en råhet, en sensuell råhet, som var likvärdig med poesi. På finskt håll kunde han kanske jämföras med Ismo Alanko. Själsfränder bland poeter här i Finland var kanske Arto Melleri, och J.K. Ihalainen fortfarande.
Runoryhmä ja lehti Fågel Fenix perustettiin 1975. Siitä versosi myöhemmin runoperformansseihin keskittynyt nuorten vihaisten miesten ryhmä Kain sekä kirjallisuuslehti Otid. Jos kapinanne kohdistui jähmeään modernismiin ja kantaaottavaan estetiikkaan, niin mitä tarjositte tilalle? Keistä ja millaisesta liikehdinnästä oli kyse ja minkälaista kirjallista kumousta olitte tekemässä? Voitteko sanoa onnistuneenne?
Revolten riktades delvis mot en unkenhet i det borgerliga och delvis mot ett enkelspårigt och dogmatiskt vänsterengagemang. Vår devis var ganska långt: Låt alla blommorna blomma! Vi flaggade närmast anarkistiskt. Och en del utsagor, bl.a. om Khmer Rouge, kan förpassas till arkiven för överslag. Många av dem som var med i Fågel Fenix kom sedan att på mycket olika vis profilera sig som författare och bildkonstnärer och inom teater och film och media. Poesigruppen Kain som utkristalliserades ur Fågel Fenix bestod av Thomas Wulff, Kjell Lindblad, Joakim Groth, Johan Donner och mig. De flesta av våra poesiframträdanden var shower och performances av olika slag. Den som tror att den har lyckats bör akta sig.
Jos alkuaikojen runouttasi voisi luonnehtia romantiikan, beatin ja kapinallisuuden aineksista rakentuvaksi niin myöhemmissä kokoelmissasi olet kirjoittanut myyttien ja jumaluuksien runoutta. Miten ja miksi olet päätynyt tarkastelemaan maailmaa tällaisten suotimien läpi? Vai pitäisikö kysymys asettaa toisin päin: onko kyse ehkä länsimaiselle ja nykyajalle vieraiden maailmankäsitysten ja filosofioiden tutkimisesta?
Intresset för myterna har jag delvis min farmor Mona att tacka för, men också rent konkret resorna och vistelserna i andra kulturer där vardagen långt blir begriplig via myt och religion. Några regelrätta studier har jag inte ägnat mig åt. Förälskade mig ofta först i de yttre manifestationerna av en kultur eller religion, d.v.s. den estetiska upplevelsen var en öppning till ett vidare intresse.
Moni kirjailija on hakeutunut tyystin toisenlaiseen maailmankolkkaan omaa ilmaisua ja kirjoittamista etsiessään. Olet kiertänyt eteläisessä ja pohjoisessa Amerikassa, Kaakkois-Aasiassa ja Intiassa. Mikä on saanut sinut lähtemään juuri näihin paikkoihin ja millaista vastinetta olet saanut elämänkokemuksena ja kirjoituksena?
Jag har sällan aktivt valt mina mål eller vägar. Och när jag gjort det har jag ändå ofta landat någonannanstans. Jag var t.ex. på väg till Afrika när jag sedan fann mig i Asien, som jag kom att återvända till om och om igen. Människor har sedan på ort och ställe fört mig in i mångt och mycket och ju mer man vet desto mera vill man veta och fördjupa, och helt enkelt uppleva. Ganska lite av alla dessa upplevelser har direkt förvandlats till skrift. Men indirekt återspeglas upplevelserna i en hel del av mina texter. Buddismen står mitt hjärta nära, även om jag inte är buddist.
Viides teoksesi, persialaisesta suufilaisuudesta innoituksensa saanut runokokoelma Gud-All-En (1989) pääsi Finlandia-palkintoehdokkaaksi. Millaisia tuntemuksia noina aikoina koit joutuessasi ensin tyytymään omakustanteeseen, josta kuitenkin muodostui läpimurtoteoksesi melkoisella media- ja kirjallisuushuomiolla? Millä tavoin ko. ehdokkuus vaikutti/on vaikuttanut uraasi?
Jag var helt tillfreds med att själv ge ut diktsamlingen. Schildts förlag hade ju tackat nej till manuset, och alternativen var få. Beslöt mig helt enkelt på att lita på det jag skrivit. Nomineringen, som jag långt kan tacka Gösta Ågren för, har inte inverkat på mitt skrivande. Däremot har tusen och en andra saker inverkat och inverkar. Själva nomineringen lyfte ju fram ett icke etablerat förlag, poesi utgivet på ett bakficksförlag, förlaget KAIN, vilket i sig kanske ingav hopp även åt andra ute i marginalerna, och endel diskussioner blev det kring det hela.
Ollessasi Kalkuttassa kirjoittamassa runokokoelmaasi Kali (1993) sairastuit hengenvaarallisesti malariaan. Kuumehoureissasi rukoilit kaikkia mahdollisia jumalia ja lupasit, ettet enää antaisi sanojen vietellä itseäsi sokeasti. Mitä mahdoit tarkoittaa, kirjallisuuden kohottamista kaiken muun yläpuolelle? Millainen vaikutus noilla hetkillä ja lupauksellasi on ollut?
Det var nog inte litteraturen jag höjde upp ovanför allt annat utan det handlade helt enkelt om en rädsla, rädslan att ha hädat, att jag hade gett mig in på områden eller mentala territorier där jag kanske inte skulle vara, att vissa saker inte var att leka med eller lättvindigt eller i förbifarten beröra eller förvandla till dikt, kanske var det ett slags vidskepelse från min sida.Det var oberoende en ytterst reell upplevelse. Men mina löften har jag ju inte lyckats hålla.
Din tolkning träffar nog ganska långt rätt. Kali är ofta fel förstådd och förknippad med det onda. Kali är en av manifestationerna av den stora modern och samtidigt en av manifestationerna för den energi som är en förutsättning för Shivas, hennes gemåls, existens. Utan denna feminina energi kunde Shiva inte verka. Samma fenomen gäller Vishnu och andra s.k. maskulina gudomar vilka alla har sina feminina motpoler eller komplement. Ibland ser vi gudarna gestaltade i en skenbart kluven uppenbarelse, ena hälften är man, andra kvinna, eller så manifesteras de helt androgynt. Såväl den maskulina som feminina aspekten är nödvändiga i skapelsen. I det här perspektivet fallerar din tolkning att mänskligheten skulle representera den maskulina destruktiva kraften. Men kanske min bok förmedlar denna bild. Enligt den hinduiska cykliska världsuppfattningen lever vi nu i Kaliyuga, en tidsålder som så småningom förintar världen för att en ny värld skall kunna födas. Med en rationell västerländsk infallsvinkel är det nog svårt att komma ens nära kärnan i en dylik världssyn. Det att vi förnekar det andliga i oss själva och i vår omgivning utarmar oss stort och leder till förhävelse och det skenbart rationella och en blindhet och ofta till lösningar som på sikt leder till destruktivitet. Det är ju möjligt att detta är meningen för att vi ska kunna ge utrymme åt liv i någon annan form.
Rabbe Enckell kirjoitti esseessään Och sanning? (1966), että suomenruotsalainen runoilija elää nelinkertaisessa yksinäisyydessä: kirjailijan(työn) normaali yksinäisyys, ulkopuolisuus riikinruotsalaiseen kulttuuriin ja suomalaiseen kirjallisuuteen nähden sekä suomenruotsalaisten penseyden ja alemmuudentunnon tuoma tuomio. Ralf Andtbacka näkee artikkelissaan antologiassa Etupainoinen pystötähti (1999), että liian älyllinen tai kokeellinen kirjallisuus sivuutetaan siksi, että on olemassa lausumaton tarve kirjallisuuden avulla lujittaa suomenruotsalaisten identiteettiä ja luoda suojamuuri uhkaavia voimia vastaan. Andtbackan mukaan Huvudstadsbladet kritiikkeineen edusti 1990-luvulla hyvin vanhoillista kirjallisuuskäsitystä. Peter Mickwitz vaikuttaa oman käännösvalikoimansa Lasinen avaruusalus (2005) esipuheessa edellisiä positiivisemmalta. Ahtaan tilan sijasta hän löytää outoudesta ja kirjallisuuksien leikkauspisteestä mahdollisuuksia oman ilmaisunsa kehittämiseen ja iloitsee kulttuuri-ilmaston muutoksesta, jossa hänen itsensä lisäksi on 2000-luvulla suomennettu mm. Eva-Stina Byggmästarin, Catharina Gripenbergin ja Henrika Ringbomin runotuotantoa. Mitä mieltä olet tästä kaikesta? Ovatko näkemykset aikaansa sidottuja vai onko suomenruotsalaisessa kirjallisuudessa olemassa jokin muuttumaton kiintopiste?
Skriver under farfars brors Rabbes utsaga. Däremot är jag inte helt ense med Ralf Andtbacka, jag tror inte den marginaliserade s.k. svårare litteraturen förbises på förlags- och bidragsfronter för att andra skall lyftas fram för att backa upp den finlandssvenska identiteten, att mer traditionell litteratur favoriseras för att bilda en skyddsmur kring det finlandssvenska. Poesi och experimentell litteratur överlag och i vissa fall intellektuellt utmanande verk har nog svårt oberoende var de tar avstamp. Det är sant att litteraturkritiken i Hufvudstadsbladet på 1990-talet företrädde någonting konservativare. Själv skrev jag också under ett upprop som resulterade i att tidningens kulturchef Gustav Widén fick avgå eller avgick. Det här hör till de saker jag snabbt ångrade, det blev inte bättre sedan, det blev bara annorlunda, och snabbt märkte jag att jag saknade honom. Skärningspunkterna Peter Mickwitz talar om tror jag på, ju mer korsbefruktning desto bättre. Det finns ingen oförenderlig fixpunkt i den finlandssvenska litteraturen. Allting i vår onda eller mindre onda värld är underkastat förändring. Vissa infallsvinklar är dock mer bestående eller har ett mer bestående värde. Isolering är av ondo.
Suomenruotsalainen kirjallisuus tuntuu olevan hieman skitsofreenisessa tilassa: Toisaalta se vaikuttaa pienenä ja elinvoimaisena vähemmistönä Suomen kulttuurielämässä, toisaalta se kiinnittyy suurempaan kirjallisuuden kehykseen eli Ruotsin ja pohjoismaiden kielialueeseen. Täytyykö suomenruotsalaisen kirjailijan tulla huomioiduksi pohjoismaisella tasolla voidakseen puhua jonkinlaisesta menestyksestä? Vaikuttaisi kuitenkin siltä, että suomenruotsalaisen kirjailijan työskentelyn edellytykset ovat vahvat: kaksi varakasta kulttuuria tukevaa säätiötä, jonka lisäksi apurahoja on jaossa myös suomenkielisistä säätiöistä, puhumattakaan monista kiintiöistä kirjallisuuspalkintoehdokkuuksissa.
Hur mäter man framgång? Är inte dussinet inlevelsefulla och inkännande läsare redan någonting oerhört stort, det är mer än de flesta har nära vänner, människor som lyssnar på riktigt. Även fonder lyder under diverse trender förutom under förvaltare som kanske inte alltför ofta är genuint intresserade av kultur. Känner mig något främmande för de här systemen. Tackar och tar emot om det lossar och drar mig sedan undan för att ägna mig åt skrift och förberedelse.
Suomenruotsalaisuudesta on olemassa stereotypia sisäänpäin kääntyneestä ankkalammesta. Onko tällä todellisuuspohjaa noin yleisesti ottaen ja toisaalta kulttuuri- ja kirjallisuuselämässä? Miksi tarvitaan Jörn Donnerin, Christer Kihlmanin ja Henrik Tikkasen kaltaisia provosoijia ja ravistelijoita?
Finlandssvenskarnas ornitologi inrymmer allt från sparvar till slaghökar, och det inåtvända består nog av tusentals olika inåtvändheter. Alla kulturer behöver provokatörer. Som provokatörer är Donner, Kihlman, Tikkanen inte unika. Däremot är de unika var och en på sitt sätt. Donner som en kvantiteternas mästare som för det mesta tvångsmässigt odlat attityd, Kihlman som en som verkligen skrivit med sitt hjärteblod, Tikkanen som en som distanserade sin ångest med eleganta aforistiska piskrapp. Sedan är det en annan sak att man idag måste extremköra provokationer eller osakligheter för att någon skall reagera. Vilket kan slå helt fel. En finlandsvensk bankir provocerar. Vill kanske se sig hängd i en lyktstolpe utanför riksdagshuset. Hans marknadsinriktade egoism och underskott på empati har konsekvenser och drabbar tyvärr många, inte enbart oskyldiga finlandssvenskar.
Miltä suomenkielinen kirjallisuus (ja erityisesti runous) vaikuttaa verrattuna suomenruotsalaiseen ja toisaalta ruotsalaiseen kirjallisuuteen? Kulkeeko suomenruotsalainen kirjallisuus suomalaisesta erillään ja ruotsalaiseen kiinnittyneenä vai miten sen asemoisit?
Vet inte. Har inte följt med. Den finlandssvenska litteraturen är något annorlunda än den finska och går nog inte heller i den sverigesvenska litteraturens ledband, men be mig inte närmare definiera olikheterna. Sekterism finns på alla håll, trender kommer och går. Den finlandssvenska poesin gick kanske i bräschen vad gäller modernismen på våra breddgrader, men nånsorts förtrupp finns definitivt inte idag bland finlandsvenska poeter eller författare.
Är man tvåspråkig är språken ändå ytterst sällan jämbördiga. Ofta blir skolspråket det bärande språket, det man kan uttrycka nyanser med, i och med att man i skolan ofta etablerar skolspråket även till umgängesspråk. Åtminstone tidigare var det så. Idag är det inte lika entydigt. För många lyckas språkskiftet. Det finns flera exempel på författare som antingen bytt språk eller skrivit på två språk. Joseph Conrad hör till dem, Samuel Becket också. I dagens värld med mängder av flyktingar och invandrare ser vi också många språkbyten. Många inflyttade som skriver väljer att skriva på det nya hemlandets språk. Och ett antal finlandssvenskar eller tvåspråkiga i Finland har ju skrivit på finska, Annika Idström, Tommy Taberman, Caj Westerberg. Och Cia Rinne är ett exempel på en gränsöverskridande poet, inte enbart i valen av språk. För många blir det nya hemlandets språk det bärande språket. Kazuo Ishiguro var fem år när hans föräldrar flyttade till Storbritannien. Jag tror inte man mister i trovärdighet när man skriver på ett annat språk än det som var ens första. Däremot blir resultatet säkert något annorlunda.
Ruotsintamiisi runoilijoihin kuuluvat Rakel Liehu, Anni Sumari, J. K. Ihalainen, Kari Aronpuro sekä islantilaisia runoilijoita yhden antologian verran. Miten olet päätynyt juuri heidän runoihinsa? Millä tavoin näiden runoilijoiden tekstit ovat antautuneet kääntämiselle? Kuolleilta runoilijoilta on paha kysellä tarkennuksia originaaliin tekstiin: missä määrin sinulla on ollut mahdollisuuksia työskennellä yhdessä ko. kirjailijoiden kanssa? Mitkä ovat olleet suurimmat haasteet?
Antingen har författarna själva eller deras förläggare tagit kontakt, bett mig översätta, eller som i fallet Island, där var det den isländska poet som tagit på sig översättandet som behövde hjälp, sedan triggade projektet ytterligare översättningar, främst texter av Jóhann Hjálmarsson, som jag på många vis upplever som en själsfrände. Det egentliga undantaget bland de jag översatt är Jysky, d.v.s. J.K. Ihalainen, där var det fråga om något slags generationsidentifikation och direkt valfrändskap, uppskattning, ömsesidig uppskattning. Ju närmare en poet känns, temperamentsmässigt och i sin livsåskådning, desto lättare eller mer njutningsfullt avlöper arbetet. Det finska språkets nyansrikedom, t.ex. mångfalden av ljudande ändelser, bereder ofta problem. Om det som bär dikterna ”alltför långt” vilar i denna musikaliskt ljudande och svårligen översättbara kvalitet måste man försöka finna någon sträng som öppnar så mycket som bara är möjligt av diktens kärna. Har gjort en del ”ett-till-ett”-översättningar, vilket jag ångrat. Ibland upplever poeter att man våldför sig på deras dikter om varje ord eller radslut inte överensstämmer med originalet. Själv föredrar jag s.k. bilingual-publikationer, där originalen och tolkningarna står invid varandra.
Vuonna 1985 – kahden runokokoelman ja yhden proosateoksen jälkeen – luonnehdit kirjoittamistasi seuraavasti (Talvi on hiljaisuutta ja vastarintaa): ”Kirjoittaminen on minulle yksi muoto dokumentoivaa manaamista, puhdistava akti jossa yritän tehdä maailman kosketeltavaksi ja käsitettäväksi. Toivon voivani tislata esiin osan kaikesta kauniista mitä kaikesta huolimatta on olemassa.” Vieläkö silloinen lausuntosi pätee vai miten kuvaisit kirjoittamisesi syitä ja tapoja tänään?
Det gäller fortfarande. Och det är allt annat än lätt att lyfta fram det ljusa, det vackra. Det sker via ett seglivat "trots allt".
Olet julkaissut viime vuosina harvakseltaan ja lähinnä runoutta. Miksi näin ja oletko harkinnut paluuta proosan pariin? Mitä teoksiasi pidät onnistuneimpina ja miksi?
Emellanåt är prioriteringarna fjärran från dikt. Prosa har inte lockat på länge, det handlar om temperament och tålamod, poesin känns mer som mitt element. Kali är kanske det verk som tematiskt bäst hålls innanför sina ramar.
Sinulla on 35-vuotinen kirjailijan ura. Uskotko tehneesi oikeita valintoja elämässäsi? Vai onko jotain mitä kadut kirjailijuudessasi?
Hur skall man veta vad som är rätt? Inte vet man ju hur de alternativa scenariorna skulle ha utfallit. Jag vet inte vad jag skulle ångra. Gjort är gjort.
Seuraavaa voisi varmaan kysyä jokaiselta kirjailijanuraa tehneeltä: Miten olet onnistunut tasapainoilemaan apurahojen ja muun työelämän välillä ja toisaalta taiteen ja perheen välillä? Millaisia muutoksia olet havainnut kirjailijan selviytymistaistelussa viidellä eri vuosikymmenellä?
Man hamnar lätt utanför stipendiesystemen om man inte publicerar sig regelbundet och med tämligen korta intervall. Tror att det är nödvändigt att alternera skrivande med annat, det är bara det att det inte alltid är så lätt att försörja sig med de tillfälliga jobb man eventuellt får. Många långvarigare heltidsjobb gör att skrivandet av tidsbrist och ofta av trötthet hamnar i mapp ö i alltför långa perioder.
Vietät perheinesi paljon aikaa siirtolapuutarhassa sekä mökissä vaatimattomissa oloissa Ahvenanmaalla. Millainen vaikutus siirtymisellä alkeelliseen arkeen on psyykelle? Onko kysymys kiireettömyydestä ja yhdessäolosta vaiko vaihtoehdosta nykyajan hektiselle elämysteollisuudelle ja tuottavuusajattelulle?
Jag är långt en urban människa och råkar bara vara lyckligt lottad eller tillfälligt priviligierad – i denna nog så orättvisa värld – och kan för stunden förverkliga dessa skiften som blivit nästan oumbärliga för sinnesfriden och skapandet. Man borde ju egentligen kunna meditera eller finna frid och t.o.m. vara skapande i de verkliga metropolernas mest hektiska trafikkorsningar.
Miten luulet ammattisi ja perhetaustan vaikuttavan lapsiisi? Voitko jo erottaa heidän taiteellisia taipumuksiaan vai toivotko että he osaavat valita jonkin vähemmän koukuttavan ammatin?
Ja, jag kan klart se deras anlag, och för min del får de gärna bli författare och/eller konstnärer.
Har inte målat på länge. Målandet har skett i perioder, och då har det varit fråga om ett slags växelbruk mellan skrivandet och målandet. Mest har jag målat i olja, även om det blivit endel akvareller också. Det mesta är föreställande, mörkt eller dovt men i starka färger, på sitt sätt romantiskt. En tid målade jag ikoner och gjorde sedan egna varianter av vissa motiv. Det var vilsamt och samtidigt lärorikt att luta mot förlagor, besläktat med något slags översättningsarbete. Jag har målat såpass lite, eller ställt ut så lite, att man inte egentligen kan tala om ett mottagande. Själva målandet har gett mig stor tillfredsställelse, berett mig överraskningar kanske mer än poesin.
Millainen seuraavasta kirjastasi tulee?
En diktsamling. Mycket kretsar kring död, precis som tidigare.
Martin ska uppträda i juni på Annikin Runofestivaalit i Tammerfors
Electric verses
NyTid
Haastattelu suomeksi
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti